10.000 meter

Här om dagen gjorde jag det.

Hade egentligen inte planerat att jag skulle ge mig på en mil och det kanske var bra det. Hade käkat äppelmos innan och skulle bara ta en liten runda. Förberedelserna kunde med andra ord varit lite annorlunda- men jag är spontan och då får man ju rida på vågen.

Under sommaren började jag min semester med att vara förbannat duktig och springa 5 km på riktigt bra tider (för att vara mig) med täta intervaller.  Stort sett varannan dag. Sedan kom ursäkterna jag skulle undvika. Det blev så inihelvete varmt. Dryga 30 grader i flera veckor. Jag smälte bort och gjorde i stort sett inte annat än att antingen bada eller hålla mig inomhus när det var som hetast. Man kunde ha sprungit tidigt på morgonen eller sent på kvällarna. Jag vet. Men jag pallade inte värmen helt enkelt. Så det var dryga 3-4 veckor jag inte sprang ett steg.

Men det var väl där som skillnaden kom in. Jag började igen. Det har ju aldrig hänt tidigare. Tidigare år har jag nämligen alltid fått ett ryck tidig vår och lagt av när pollensäsongen dragit igång- och sedan få ett ryck nästa senvinter. Ingen bra strategi om man vill bli bättre.

Hur som helst så kom jag igång och insåg att jag inte blivit snabbare av att inte springa på en månad. Det är ju förjävligt. Några pass på ganska dåliga tider och med stumma ben blev det.

Men-Väl ute i skogen här om dagen tänkte jag "vafan. Vi kör".
Det blev till att springa i cirklar och upp på ett berg (jag kallar det berg-för det kändes så) för att hitta de 10 km jag var ute efter. När jag sprungit 8 km var benen så stumma att jag förmodligen skulle kunna gå om mig själv. Jag tvärdog i benen. :-D
Men med plågad blick lyckades jag ändå. 68 minuter tog det i kuperad terräng. Ingen världsmästartid direkt, men nu var det inte världsrekord som var grejen.

Så nu har jag gjort något jag har drömt om i alla år; sprungit en mil utan att spy. 

Och nu har jag beviset:

"Lite övervikt är inget hinder- bara man inte har ont i viljan"

Kan jag så kan du- tro mig.

Korridorslöpning

Jag måste nästan kräkas lite i munnen när jag tänker på att jag redan joggat två gånger hittills under semestern (passande eftersom jag var magsjuk här om veckan precis innan jag gick på semester. För mycket information?). 6 km respektive 7 km har det blivit. 

"Vad är det för fel på folk som joggar på semestern? Har de inget bättre för sig nu när de äntligen kan ta det lite lugnt? Svettas runt som idioter och störa strandremsorna på Gotland, låta hundjävlarna springa fritt och se ut som det är skönt?"

Ja, så gick mina tankar förra semestern. Men nu är det jag som är äckligt hurtig och svettas i tights och leker atlet. 

Bland buskar och snår längs en trång strandremsa fick jag dock den mest strålande idén sedan jag kom på att jag skulle låta bli att bära stringtrosor till lågt skuren landslagsdräkt på VM i Helsingfors 2008. (Jag visade röven för hela världen där innan start visade det sig och häcken var redan då en världsdel och inte en kroppsdel så det undgick ingen.)

Hur som helst. Idén.

Tänk dig en korridor på ett hotell med heltäckningsmattor och fina dörrar. Har du någonsin haft bråttom på ett hotell och tvingats springa? Har du reflekterat över hur inihelvete snabb du var när du sprang där i korridoren? 

Att ingen jävel kommit på det. Att bygga en mil lång hotellkorridor med dörrar på sidorna. Här skulle alla tangera sina personliga rekord med just milasteg och sprinters och långdistansare skulle vara lika snabba. Du och Usain Bolt, sida vid sida. 

Man kunde dessutom krydda till det hela med att ha restaurangen längst bort och få ännu bättre resultat. 

Hur svårt ska det vara? Att bygga en mil långt hotell?

Är det inte Paris MILton hon heter, arvtagerskan med den där lilla hunden hon släpar runt på som inte tycks ha ben att gå med? Kan inte hon bara ta och bygga detta med sina miljoner hon har? 

Haja vad ballt liksom.

Vad hände?

Vad var det egentligen som hände med den där fix idén om att springa en mil? Blev det någonsin av?

I mars var jag inne i ett löparessä. Det var noll komma noll pollen i luften och det betyder score för en astmatiker som jag. Jag löpte, skaffade nya skor, löpte och sedan.. PANG.... ont i knät. Nå´t djävulskt.

Blev knäckt och lite bitter också faktiskt. "Typiskt". Fick diverse olika råd från folk omkring mig men det var inte förrän jag träffade en främling i skogen från löpargruppen i april som jag förstod det där med löparknä. Man ska stretcha röven säger du? Jaha..

Jag gjorde så, stretchade röven alltså och vilade ett par veckor. Sedan kom våren på allvar igen. PANG. Pollen.

Blev ännu mer bitter när jag insåg att jag snittade högre hastighet i mars och tänkte att jag var den enda i hela världen som blev sämre av att träna. Det gick trögt, var jobbigt och inte ens en gnutta skoj. Alls.

Blodomloppet 10 km blev till 5 km, bara det ett nederlag för mig eftersom jag haft det som mål. Det var helt enkelt inte riktigt rimligt med min träningsmängd och i efterhand är jag nöjd att jag inte tog 10 km eftersom knät kändes av lite veckan innan. Jag hade ju också som mål att inte må illa och vilja spy.

Men nu hade något hänt. Jag hade på allvar funderat på det faktum att man ju uppenbarligen är snabbare desto smalare man är, på distans alltså. 15 sekunder per kilometer per kilo övervikt läste jag. Sanningshalten och de vetenskapliga beläggen för detta lyser med sin obekräftelse, men det lät rimligt. Började (ånyo) tänka på vad jag stoppade i mig och framförallt när. Hade lyckats tappa några kilo av löpningen men nu var jag mer bestämd. Inget moffande på kvällarna förutom någon dag i veckan och även mindre mängd kolhydrater än tidigare. Löpte på och knät höll.

Igår kunde jag susa fram 8.7 km i skönt tempo utan att vilja kräkas en enda gång och när jag kom hem så visade vågen att jag faktiskt tappat 10 kg sedan jag vägde mig en kväll i December och undrade vad fan som höll på att hända. 10 kg! Inte undra på att det kändes lättare att springa.

Skinny-jeansen i garderoben går nästan på och jag har siktet inställt på att när som helst ta mig runt 10 km som om det vore något naturligt.

"Men människa! Om du kan springa 8,7 km kan du springa en mil med, pucko!" Kanske du tänker där hemma.

Men nä. Det ska kännas bra, jävligt bra när jag gör min första mil. 

Löpa näck

Jag ber på förhand om ursäkt för de eventuella traumatiska bilder och eventuella minnen detta blogginlägg kommer medföra och för de förlorade arbetsinkomster, sjukhustaxor och spruckna förhållanden den kommer ge. Känsliga läsare varnas och bör omedelbart klicka på länken: kramdjursbutiken.

Ni andra kan fortsätta läsa. På egen risk.

Här om dagen fick jag en fix idé. 

Hur fasiken känns det att jogga näck? Är det som när man badar näck? Ni vet att simma i en tjärn sådär en sommardag i bara mässingen, finns det en bättre frihetskänsla?

Funderade ett tag och kom fram till att det skulle bli svårt att ta reda på det här på Ekerö utan att bli hämtad av män i vita rockar. Eftersom jag skulle till jobbet lite senare på dagen så kom jag fram till att det fanns ett sätt att ta reda på det. Löparbandet. (Jo, vi har ett sådant avsett för människor som jag använt till att bygga upp hundarnas fysik innan tävlingssäsongen.)

Iklädd bara mässingen och ett par skor satte jag alltså igång löparbandet för att testa. De första minuterna gick ganska bra och det guppade kanske lite mer än vanligt. Frihetskänslan var dock inte helt som att simma i en tjärn.

Efter ett par minuter till blev jag helt klar över hur näck-löpning påverkade min lekamen. Skavsår mellan låren. Nåt djävulskt.

Här tvingades forna minnen upp till ytan och endast en kvinna med väl tilltagna lår kan förstå hur hemskt det är att befinna sig i ett folkhav, iklädd kjol och med låren skavandes mot varandra. Ska man gå påtvingat hjulbent och riskera att möta någon man känner? Dra in kjolen mellan benen och låtsas att det är shorts? Gå in på apoteket och köpa vaselin och smörja in?

Här stannade jag bandet, för dessa tvångstankar kom alltför nära. Minnen från svunna tider.

Men jag är tammejfan en lärdom rikare;

"Man kan löpa näck från livets problem, det är fullt möjligt. Men skavsåren kommer ikapp dig." Veronica 1980-

Eller för er som hellre vill höra från den lärde:

Learning is not child's play; we cannot learn without pain Aristoteles (384 f.Kr.-322 f.Kr.

Barfotalöpning? Både flodhästar och koben gör´t. Why not me?

Igår var jag extra glad att jag är en nörd för jag kunde med hjälp av data från telefonen utvärdera att min snitthastighet för lätt jogg sjönk från hisnande 8.17 min/km till mina "vanliga" 6.52 min/km igår.

På bara en dag.

Trixet var just den där astmamedicinen jag talade om igår. :D

Igår var det första träffen med en löpargrupp jag joinat och jag var rädd att det skulle bli sådär jobbigt det har varit senaste veckan och att jag skulle vara tvungen att stanna och hosta upp en bit lunga innan jag kunde fortsätta.

Men inte! Några doser astmamedicin och ett jämnt tempo gjorde att jag utan större ansträngning kunde jogga lätt i 30 minuter. Kändes fantastiskt bra! Dessutom var det mkt trevligt att ha sällskap, även för en lone-runner som mig!

My new pjucks!

Det som kan skådas ovan är mina nya löparskor. De kan rullas ihop, så mjuka är de. De är alltså tvärt emot de tjocka sulor man blivit invand med och ska främja en naturlig löpning. Blev väldigt nyfiken på barfotalöpning under föreläsningen som löparcoachen Mårten Westberg höll på Adelsö IF för ett par veckor sedan och därför bestämde jag att jag skulle testa. Köpte dessa idag och ser fram emot att inviga dem. På Merrells hemsida kan man se lite videos kring detta och om skorna. 

Rapport om hur det går kommer säkerligen. :D

Ursäkta- ska du ha tillbaka din lunga?

Astma.

Ett riktigt jävla skit kan jag tala om för er som inte redan visste det.

Det tog faktiskt över 30 år innan jag fick diagnosen astma. Och det berodde inte på att jag sökte hjälp utan för att företagshälsovården är ett steg man måste igenom för att få jobba inom Stockholms läns landsting. Jag gick på olika tester av rutin och efter andningstestet skakade läkaren på huvudet. "Det här ser inte bra ut".

Det visade sig att jag hade kraftigt nedsatt förmåga att andas ut och att mina luftrör var stela. Vidare tester visade också "partikelallergi" vilket kan förklara varför jag har/hade en äcklig hosta som får folk att vända sig om i olika sammanhang. Matos, rökning, rök från eld är sådant som får lungorna att nästan hoppa ur. Lite pollenallergi på det så är ju vårtträningen som hittad. :/

Detta har ju gjort att jag helt tagit slut vid fysisk aktivitet och det har visat sig som kramp i nedre delen av magen som gör att jag får illamående om jag håller på längre än 10 minuter. Då måste jag sitta ned och kan inte gå. Jag har trott att detta enbart var dålig kondition, men det har gjort att jag haft en enorm ovilja mot att löpträna.

Vem vill känna som att de ska dö varje gång de är ett par kilometer hemifrån?

Hur som helst så fick jag nya vänner på vägen. Herr Pulmicort och Fru Ventoline är de som hjälpt mig mest. Madame Bricanyls umgänge har visat sig vara i stort sett värdelöst för mig och hon står mest och tar plats i skåpet.

Nu kommer jag till dagens slutsats. Den senaste veckans träning har varit tung, jobbig, ond, flåsig och fått mig att fundera på vad fan som är problemet rent ut sagt.
Min snitthastighet har ÖKAT vilket är rent uselt med tanke på den fina utveckling jag hade innan denna vecka (var sjuk och flyttade innan veckan, med uppehåll, men ändå)

Imorse kl 07:15 kom jag på det! Jag har ju för fasiken inte tagit Ventolinet som jag brukar! Jag har tagit Bricanyl för att jag inte hittar på Ventolinet efter flytten!!!!

Tänk om det är så enkelt att jag tar mitt Ventoline, kan andas och återgå till tidigare utveckling?

Idag är det första träffen med en löpgrupp på Adelsö som jag är med i och då ska jag leta upp och ta Ventolinet i hand och sväva fram på moln.

Eller något i den stilen.

Hittade förresten en länk om astma och löpning:

Låt inte astma hindra dig

Vila är en dygd

Som "gammal" elitutövare inom hundsporten under många år vet jag vikten av att vila. Både mentalt och fysiskt för att ladda och komma tillbaka starkare. Mest har detta varit applicerbart på mina hundar hittills.

Igår fick jag dock en flashback när jag hade kramp i baksida lår under hela löparpasset. Jag som hade sett fram emot en härlig runda hade istället en sur grimas i fejset under hela rundan. Hade man mött mig skulle man tänkt:

-"Haha! Ja, det är därför jag INTE joggar, det finns ju ingen jävel som ser glad ut när den joggar."

Mest rädd var jag att jag kört på för hårt så att jag skulle behöva en längre vila. Hade jag haft riktigt ont skulle jag förstås inte fortsatt springa, men detta kändes mer som en stumhet och kramp än något som höll på att gå åt skogen. Någon längre vila har jag inte lust med.

När jag kom hem efter passet var jag helt slutkörd och ägnade mer tid åt stretching än jag gjort på hela året. Benen var trötta och värkte lite under natten och jag liknade förmodligen en ledbruten pensionär jag jag klev upp.

Imorse tog jag den vanliga morgonpromenaden med hundarna och stretchade igen när jag kom tillbaka. Kändes mycket bättre. Efter ett arbetspass på tandläkeriet känns det nu riktigt bra i benen och jag var tvungen att ta några jogg-steg för att kolla läget. Känns ingenting!

Jag får hålla i mig för att inte ta på mig skorna och ge mig ut nu, för idag är det vår i luften och solen skiner. Idag får benen vila från jogg och så tar jag en kortare runda imorn. Den senaste veckan har jag joggat 23 km sammanlagt vilket är pb men jag är mest nöjd med att jag längtar ut för att jogga. Det har ALDRIG hänt i mitt liv tidigare.

Dagens insikter att ta med framöver

- längre uppvärmning
- bättre stretching
- Håll dig till vilodagarna du planerat, träna inte ikapp tappad träning.

Jag är ingen gasell. Jag är en glidare.

Det var fysiskt jobbigt att titta ut genom fönstret idag. Det har snöat grymt mycket och temperaturen runt nollan gör att snön blir tung och blöt. I Vanliga fall hade jag inte brytt mig, men just idag är jag ledigt från jobbet och det betyder att jag planerat in en löptur på 8 km. För mig är 8 km jävligt långt och kräver enorm uppladdning och det är inte på några sätt roligt att plumsa i snö i åtta kilometer, inte alls.

Bloggen heter ju "no excuses" och jag beslutade att inte låta snön sätta stopp för mina planer. Drack lite extra vatten och tog med mig en hund ut för att göra stordåd på mitt eget vis.

Efter en liten uppvärmning började jag jogga precis i jämnhöjd med några unga killar som ska bygga ett hus här borta. Första steget höll jag på att ramla ihop av. Det gjorde så inihelvete ont i laterala delen av baksida lår och det krampade sedan i varje steg. Här gällde det ju att inte visa smärta och jag haltade förbi byggarbetarna och försökte se så atletisk ut jag kunde, på flodhästars egna vis.

Baksida lår gjorde sig sedan påmint i 8,7 km i varierande grad, lite bättre och lite sämre. Jag fick faktiskt gå en del av sträckan för att det krampade. Min egna analys är att jag såklart överansträngt mig, vilket man inte behöver vara raketforskare för att förstå.

Vad som mer intressant är, är att jag ägnat en del av förmiddagen åt att kolla löpteknik på nätet. En av dessa videos jag såg belyste bland annat vikten av att röra bäckenet och låta överkroppen hänga med och väl där ute, plumsandes i snön och förbannad över smärtan och hur jobbigt det var så tänkte jag att jag skulle testa. Jag släppte loss bäckenet och fan, det kändes genast bättre i låren. Kanske är det så att jag genom att jogga med ett ganska låst bäcken fått mina utsida lår att ta upp hela stöten och på så sätt tröttat ut dem?

Inte vet jag, men intressant var det allt.

En annan slutsats av dagens studier på nätet gjorde att jag nedslående nog insåg att jag inte alls är eller kommer bli en gasell utan en typisk glidar-flodhäst.  

Jo. Nog är det så.

Tåhävning och hälgång

I mina hundars fysträning är det otroligt noga att få in styrka i kroppens alla delar. Jag har pilatesbollar, balansplattor, balanskuddar av olika storlek och fan å hans moster.

Men hur var det nu med mina egna fötter, tår och knän. Får de någon uppmärksamhet? Möjligtvis att jag klipper tånaglarna men där är det liksom finito. Mina knän är problematiska och därför tror jag nästan det är en regel utan undantag att de kommer paja när jag sätter fart med långdistanser och tempo om några veckor.

Under en föreläsning i helgen förstod jag vikten av fotstyrka i löpning och därför rotade jag fram en balansplatta likt den på länken nedan. 

Träna fötterna

Här på morgonen har jag alltså kört dessa övningar och sedan gick jag, likt en dåre, hälgång när jag skulle hämta och lämna kaffe i köket. I min värld måste man nämligen effektivisera allt och jag ska börja köra tålyft när jag väntar på röntgen på jobbet. :D Hälgång när jag hämtar patienterna? Nä, jag vill nog ha jobbet kvar ett tag till.

Idag är det nämligen vilodag för i söndags blev det 4,2 km lätt jogg och igår blev det 6 km lätt jogg med 4x 20 sek löpintervaller och 2 min lätt jogg emellan mot slutet.

Här  ses en god anledning till att bränna kalorier i löpningen och sedan göra något kul med kalorierna. Här är från en agilitytävling i Skutskär med Maria Knutas för några år sedan. Solen stekte och vi frossade i glass och kaffe. 

                     Det är livet det! :)

Den osminkade sanningen i ord.

Under många år har jag tänkt tanken att jag skulle vilja kunna springa en mil. Tänk att kunna springa en mil på lätta ben utan att kräkas eller plågas i smärtor. Tänk att kunna jogga sig igenom en ny stad man träffar på, tänk så mycket mer man hinner se.

Problemet är att jag är massivt bekväm av mig och dessutom blir jag lätt kräkfärdig av hurtiga människor, varför vet jag inte. Det är helt enkelt inte min grej och min kroppstyp är snarare kulstöterska än löperska.

Här om sistens funderade jag på min situation.

Jag är överviktig, har astma, är kobent och till råga på allt; plattfot. Suck on that, liksom! Men främst av allt hade jag ont i viljan. Jävligt ont. Milen var oändligt långt borta och avsaknaden av pulshöjande aktiviteter gör ju inte att man kommer närmare milen utan i snabba steg snarare närmar sig sin tid som jordgubbe.

Ska det vara så? Ska jag dö efter ett liv utan att ha sprungit en mil som jag drömt om?

Hittills har jag fokuserat på det dåliga, som mina otroligt osmakliga attribut jag nämnde ovan.
Vad som bättre är, är att jag är en jävel på att göra det jag bestämmer mig för. En envis, tjurig, målmedveten och planerande individ som älskar att nörda ned mig i saker.

Så jag bestämde mig. Jag ska springa en mil.

Jag satte upp en målbild på kylskåpet på jobbet för några månader sedan. En gasell. En spänstig gasell som flyger fram i fyrsprång med muskulös kropp och smala ben. Jo jag tackar jag. Kollegorna skrattade och skrattar fortfarande.

Kanske gasellen är ett smart drag för den påminner mig inte minst när det är fika och mat. Det blir mer gasellmat såsom blad och annat krafs och mindre barbamamma-käk bestående av färdiga rätter med extra transfetter. Gasellkäk och förlängda promenader gjorde att jag ganska snabbt tappade 6 kg och det är en skön grej, liksom.

En kollega lade av en syrlig kommentar här om dagen när jag sög i mig en semla under FettisDagen: "-Hur går det, Gasellen? *torrt skratt*
"- Jo fan. 6 km jogg igår. Inte på någon världsmästartid, men ändå"
-* Tystnad*

Nu kommer vi dock till pudelns kärna och meningen med bloggen. Milastolpen.

Jag började jogga i december 2013. 2 km till en början, livrädd för att dö i skogen i ett astmaanfall och hittas halvt uppäten av mina Bordercollies av en helgvandrare. Till skillnad från föregående gånger jag börjat så tog jag det nu vedervärdigt lugnt. Egentligen inget tempo alls. Jag höll mig till runt 3,5 km och tyckte det kändes ganska bekvämt, stannade när jag behövde och stressade inte.

I februari ändrades detta när en kollega uppmanade till att anmäla till ett lopp. Nu såg jag min chans. Ett bra mål, 10 km i juni. Fullt genomförbart.

Jag skaffade mig en app på telefonen och nörden i mig slog extra dubbelvolter! Det är ju jättekul att se framsteg och planen om att kunna springa en mil blev ganska nyligen till att kunna springa en mil under 60 minuter under loppet i Juni.

Hittills har jag joggat 8,8 km som sammanhängade runda som personbästa och det finns inget som kan hindra mig nu.

Milen- here I come!