Vad var det egentligen som hände med den där fix idén om att springa en mil? Blev det någonsin av?
I mars var jag inne i ett löparessä. Det var noll komma noll pollen i luften och det betyder score för en astmatiker som jag. Jag löpte, skaffade nya skor, löpte och sedan.. PANG.... ont i knät. Nå´t djävulskt.
Blev knäckt och lite bitter också faktiskt. "Typiskt". Fick diverse olika råd från folk omkring mig men det var inte förrän jag träffade en främling i skogen från löpargruppen i april som jag förstod det där med löparknä. Man ska stretcha röven säger du? Jaha..
Jag gjorde så, stretchade röven alltså och vilade ett par veckor. Sedan kom våren på allvar igen. PANG. Pollen.
Blev ännu mer bitter när jag insåg att jag snittade högre hastighet i mars och tänkte att jag var den enda i hela världen som blev sämre av att träna. Det gick trögt, var jobbigt och inte ens en gnutta skoj. Alls.
Blodomloppet 10 km blev till 5 km, bara det ett nederlag för mig eftersom jag haft det som mål. Det var helt enkelt inte riktigt rimligt med min träningsmängd och i efterhand är jag nöjd att jag inte tog 10 km eftersom knät kändes av lite veckan innan. Jag hade ju också som mål att inte må illa och vilja spy.
Men nu hade något hänt. Jag hade på allvar funderat på det faktum att man ju uppenbarligen är snabbare desto smalare man är, på distans alltså. 15 sekunder per kilometer per kilo övervikt läste jag. Sanningshalten och de vetenskapliga beläggen för detta lyser med sin obekräftelse, men det lät rimligt. Började (ånyo) tänka på vad jag stoppade i mig och framförallt när. Hade lyckats tappa några kilo av löpningen men nu var jag mer bestämd. Inget moffande på kvällarna förutom någon dag i veckan och även mindre mängd kolhydrater än tidigare. Löpte på och knät höll.
Igår kunde jag susa fram 8.7 km i skönt tempo utan att vilja kräkas en enda gång och när jag kom hem så visade vågen att jag faktiskt tappat 10 kg sedan jag vägde mig en kväll i December och undrade vad fan som höll på att hända. 10 kg! Inte undra på att det kändes lättare att springa.
Skinny-jeansen i garderoben går nästan på och jag har siktet inställt på att när som helst ta mig runt 10 km som om det vore något naturligt.
"Men människa! Om du kan springa 8,7 km kan du springa en mil med, pucko!" Kanske du tänker där hemma.
Men nä. Det ska kännas bra, jävligt bra när jag gör min första mil.
I mars var jag inne i ett löparessä. Det var noll komma noll pollen i luften och det betyder score för en astmatiker som jag. Jag löpte, skaffade nya skor, löpte och sedan.. PANG.... ont i knät. Nå´t djävulskt.
Blev knäckt och lite bitter också faktiskt. "Typiskt". Fick diverse olika råd från folk omkring mig men det var inte förrän jag träffade en främling i skogen från löpargruppen i april som jag förstod det där med löparknä. Man ska stretcha röven säger du? Jaha..
Jag gjorde så, stretchade röven alltså och vilade ett par veckor. Sedan kom våren på allvar igen. PANG. Pollen.
Blev ännu mer bitter när jag insåg att jag snittade högre hastighet i mars och tänkte att jag var den enda i hela världen som blev sämre av att träna. Det gick trögt, var jobbigt och inte ens en gnutta skoj. Alls.
Blodomloppet 10 km blev till 5 km, bara det ett nederlag för mig eftersom jag haft det som mål. Det var helt enkelt inte riktigt rimligt med min träningsmängd och i efterhand är jag nöjd att jag inte tog 10 km eftersom knät kändes av lite veckan innan. Jag hade ju också som mål att inte må illa och vilja spy.
Men nu hade något hänt. Jag hade på allvar funderat på det faktum att man ju uppenbarligen är snabbare desto smalare man är, på distans alltså. 15 sekunder per kilometer per kilo övervikt läste jag. Sanningshalten och de vetenskapliga beläggen för detta lyser med sin obekräftelse, men det lät rimligt. Började (ånyo) tänka på vad jag stoppade i mig och framförallt när. Hade lyckats tappa några kilo av löpningen men nu var jag mer bestämd. Inget moffande på kvällarna förutom någon dag i veckan och även mindre mängd kolhydrater än tidigare. Löpte på och knät höll.
Igår kunde jag susa fram 8.7 km i skönt tempo utan att vilja kräkas en enda gång och när jag kom hem så visade vågen att jag faktiskt tappat 10 kg sedan jag vägde mig en kväll i December och undrade vad fan som höll på att hända. 10 kg! Inte undra på att det kändes lättare att springa.
Skinny-jeansen i garderoben går nästan på och jag har siktet inställt på att när som helst ta mig runt 10 km som om det vore något naturligt.
"Men människa! Om du kan springa 8,7 km kan du springa en mil med, pucko!" Kanske du tänker där hemma.
Men nä. Det ska kännas bra, jävligt bra när jag gör min första mil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar