Under många år har jag tänkt tanken att jag skulle vilja kunna springa en mil. Tänk att kunna springa en mil på lätta ben utan att kräkas eller plågas i smärtor. Tänk att kunna jogga sig igenom en ny stad man träffar på, tänk så mycket mer man hinner se.
Problemet är att jag är massivt bekväm av mig och dessutom blir jag lätt kräkfärdig av hurtiga människor, varför vet jag inte. Det är helt enkelt inte min grej och min kroppstyp är snarare kulstöterska än löperska.
Här om sistens funderade jag på min situation.
Jag är överviktig, har astma, är kobent och till råga på allt; plattfot. Suck on that, liksom! Men främst av allt hade jag ont i viljan. Jävligt ont. Milen var oändligt långt borta och avsaknaden av pulshöjande aktiviteter gör ju inte att man kommer närmare milen utan i snabba steg snarare närmar sig sin tid som jordgubbe.
Ska det vara så? Ska jag dö efter ett liv utan att ha sprungit en mil som jag drömt om?
Hittills har jag fokuserat på det dåliga, som mina otroligt osmakliga attribut jag nämnde ovan.
Vad som bättre är, är att jag är en jävel på att göra det jag bestämmer mig för. En envis, tjurig, målmedveten och planerande individ som älskar att nörda ned mig i saker.
Så jag bestämde mig. Jag ska springa en mil.
Jag satte upp en målbild på kylskåpet på jobbet för några månader sedan. En gasell. En spänstig gasell som flyger fram i fyrsprång med muskulös kropp och smala ben. Jo jag tackar jag. Kollegorna skrattade och skrattar fortfarande.
Kanske gasellen är ett smart drag för den påminner mig inte minst när det är fika och mat. Det blir mer gasellmat såsom blad och annat krafs och mindre barbamamma-käk bestående av färdiga rätter med extra transfetter. Gasellkäk och förlängda promenader gjorde att jag ganska snabbt tappade 6 kg och det är en skön grej, liksom.
En kollega lade av en syrlig kommentar här om dagen när jag sög i mig en semla under FettisDagen: "-Hur går det, Gasellen? *torrt skratt*
"- Jo fan. 6 km jogg igår. Inte på någon världsmästartid, men ändå"
-* Tystnad*
Nu kommer vi dock till pudelns kärna och meningen med bloggen. Milastolpen.
Jag började jogga i december 2013. 2 km till en början, livrädd för att dö i skogen i ett astmaanfall och hittas halvt uppäten av mina Bordercollies av en helgvandrare. Till skillnad från föregående gånger jag börjat så tog jag det nu vedervärdigt lugnt. Egentligen inget tempo alls. Jag höll mig till runt 3,5 km och tyckte det kändes ganska bekvämt, stannade när jag behövde och stressade inte.
I februari ändrades detta när en kollega uppmanade till att anmäla till ett lopp. Nu såg jag min chans. Ett bra mål, 10 km i juni. Fullt genomförbart.
Jag skaffade mig en app på telefonen och nörden i mig slog extra dubbelvolter! Det är ju jättekul att se framsteg och planen om att kunna springa en mil blev ganska nyligen till att kunna springa en mil under 60 minuter under loppet i Juni.
Hittills har jag joggat 8,8 km som sammanhängade runda som personbästa och det finns inget som kan hindra mig nu.
Milen- here I come!
Problemet är att jag är massivt bekväm av mig och dessutom blir jag lätt kräkfärdig av hurtiga människor, varför vet jag inte. Det är helt enkelt inte min grej och min kroppstyp är snarare kulstöterska än löperska.
Här om sistens funderade jag på min situation.
Jag är överviktig, har astma, är kobent och till råga på allt; plattfot. Suck on that, liksom! Men främst av allt hade jag ont i viljan. Jävligt ont. Milen var oändligt långt borta och avsaknaden av pulshöjande aktiviteter gör ju inte att man kommer närmare milen utan i snabba steg snarare närmar sig sin tid som jordgubbe.
Ska det vara så? Ska jag dö efter ett liv utan att ha sprungit en mil som jag drömt om?
Hittills har jag fokuserat på det dåliga, som mina otroligt osmakliga attribut jag nämnde ovan.
Vad som bättre är, är att jag är en jävel på att göra det jag bestämmer mig för. En envis, tjurig, målmedveten och planerande individ som älskar att nörda ned mig i saker.
Så jag bestämde mig. Jag ska springa en mil.
Jag satte upp en målbild på kylskåpet på jobbet för några månader sedan. En gasell. En spänstig gasell som flyger fram i fyrsprång med muskulös kropp och smala ben. Jo jag tackar jag. Kollegorna skrattade och skrattar fortfarande.
Kanske gasellen är ett smart drag för den påminner mig inte minst när det är fika och mat. Det blir mer gasellmat såsom blad och annat krafs och mindre barbamamma-käk bestående av färdiga rätter med extra transfetter. Gasellkäk och förlängda promenader gjorde att jag ganska snabbt tappade 6 kg och det är en skön grej, liksom.
En kollega lade av en syrlig kommentar här om dagen när jag sög i mig en semla under FettisDagen: "-Hur går det, Gasellen? *torrt skratt*
"- Jo fan. 6 km jogg igår. Inte på någon världsmästartid, men ändå"
-* Tystnad*
Nu kommer vi dock till pudelns kärna och meningen med bloggen. Milastolpen.
Jag började jogga i december 2013. 2 km till en början, livrädd för att dö i skogen i ett astmaanfall och hittas halvt uppäten av mina Bordercollies av en helgvandrare. Till skillnad från föregående gånger jag börjat så tog jag det nu vedervärdigt lugnt. Egentligen inget tempo alls. Jag höll mig till runt 3,5 km och tyckte det kändes ganska bekvämt, stannade när jag behövde och stressade inte.
I februari ändrades detta när en kollega uppmanade till att anmäla till ett lopp. Nu såg jag min chans. Ett bra mål, 10 km i juni. Fullt genomförbart.
Jag skaffade mig en app på telefonen och nörden i mig slog extra dubbelvolter! Det är ju jättekul att se framsteg och planen om att kunna springa en mil blev ganska nyligen till att kunna springa en mil under 60 minuter under loppet i Juni.
Hittills har jag joggat 8,8 km som sammanhängade runda som personbästa och det finns inget som kan hindra mig nu.
Milen- here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar